2 års sedan

Idag är det exakt 2 år sedan jag började med min första Provera kur och vi var så glada att vi fått hjälp och väldigt glada och spännda på vad som kommer ske framöver.
 
Vart är vi idag 2 år senare? Det känns som vi är i ett mörk hål och inte riktigt tar oss upp ur det. Vissa dagar kan det faktiskt kännas som jag tagit mig upp men nästa dag är jag tillbaka där nere vilket är väldigt jobbigt. Det är detta jag hoppas vår kurator kan hjälpa oss med att komma upp och komma på fötter igen. Det andra missfallet har knäckt mig och jag har väldigt svårt att släppa det och jag vill inget annat än att gå vidare men det känns hopplöst på ngt sätt. Jag har fått ett ma  vid IVF och på naturlig väg blev det missfall så det känns lite som att det är kört för oss även om jag vet att det inte är så egentligen så är det så det känns. 
 
Sen är det väldigt jobbigt att INGEN förstår oss så nu på slutet underviker jag att ens prata om det med dom få som vet frågar dom något om hur det går och vart vi är i det hela svarar jag självklart men jag pratar inte så mycket mer om det utan säger mest att det är som det är. Har man inte gått igenom det här så förstår man inte vilket jävla helvete det är och vad frustrerad man faktiskt blir. Det ända jag får höra är ni måste släppa det och slappna av ja men hur? det finns ett sätt och det är att GE UPP! och det är något jag aldrig kommer göra!! Hur fan ska jag kunna slappna av när jag vet att jag inte får ägglossning av mig själv (det får jag väl men väldigt få gånger om året) utan måste äta pergotime? Jag är beroende av läkarnas hjälp. Hade jag inte behövt pergotime hade allt vart mycket lättare på ett sätt. 
 
En annan sak man får höra är att vi är så unga visst jag är "bara" 25 år och sambon 31 år i sommar men vi vill ha barn nu och skulle velat haft för fler år sedan det är skit samma hur gammla vi är. Vi har säkert 10 år kvar på oss men vi vill ha barn i ung ålder och det är så vi vill ha det. Jag har alltid velat ha barn innan 25 och va klar tills jag är 30. Alla vill vi olika. 
 
Och en sista sak som gör mig galen är när någon säger varför är det så bråttom? Hade vi haft bråttom hade vi kunna sökt privat hjälp och fått hjälp mycket snabbare. Vi har inte "tjatat" till oss en IVF det är läkare som erbjudit oss den här hjälpen och vi tackar självklart JA till all hjälp vi kan få. Hade vi haft bråttom kunde vi gjort våran IVF 3 för länge sedan men vi är inte redo för det och vi har ett hopp om att det ska ta sig naturligt med hjälp av pergotime varannan månad så vi ger det en chans i ett par månader. 
 
Blev ett väldigt lång inlägg men så fruktansvärt gott och få skriva av sig!

Kommentarer
Postat av: Malaika

Känner igen mig så i det du skriver! Man orkar liksom inte ens förklara för dom som vet för det känns som att man är en gnällspik typ och att dom kommer med massa tips och råd hur man ska göra. Som en av mina bästa vänner sa när jag fick missfallet; men det är ju bara att försöka igen nu det är inget att hänga upp sig på. Se framåt! Va fan det är inte BARA att försöka igen för oss! Och se framåt? Får man inte ens vara ledsen för vad som hänt och hur man mår? Nej man ska bara se framåt och vara glad hela tiden. Usch blir så jävla trött på allt i livet ibland undrar hur fan man ska orka? Ursäkta att jag svär och gnäller men det är skönt att skriva till någon som verkligen fattar och vet vad man menar :) vi kan ju liksom inte bara bli gravida vi måste ha hjälp med det. Det hjälper liksom inre att skaffa en hund ;)

2013-04-08 @ 14:33:41
URL: http://www.duravita.blogg.se
Postat av: Frida

Hej jag byter gärna mail med dig så kan vi stötta varandra. Om du vill ge ut den:) jag förstår dig och vill gärna ha någon som förstår mig!
Kram. Frida

2013-04-09 @ 15:11:55
Postat av: Linn

Hej! Din historia känns som att jag skulle kunna ha skrivit själv!!! Jag är 25 år och min man 28... Vi har försökt i två år...

Känns hopplöst ibland. Och tungt. Ibland vill jag ge upp. Och bara lägga mig ner och ... Ja blunda in... Men så finns hoppet och kärleken som håller mig vid liv när tron inte finns...

/ville bara skriva till dig och ge dig en kram!!

2013-04-10 @ 14:36:15
URL: http://www.lovechildthedream.bloggo.nu
Postat av: Linn

Vi bor i en förort till Stockholm! Och ni?

Ja, en sak man märker när man börjar söka på internet på ex pergotime är ju just att vi är så många som verkar lida i tystnad! :/

/massa peppkramar till dig!!

2013-04-11 @ 13:34:17
URL: http://www.lovechildthedream.bloggo.nu

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0