onskanomattbligravid

Vi har snart haft ett års pause från IVF och det är nog det bästa vi gjort! På det året har vi hunnit med både jobbiga och bra saker. Det värsta var missfallet i december, jag har inte än idag kommit över det helt men det kommer jag kanske aldrig göra? Men nu kan jag leva med och må bra, och att må bra är det vi gör och mycket bättre än så kommer det inte bli förens vi får ett barn. Vi mår så bra vi kan med vår livskris. 

 

Vi har fått kämpa fruktansvärt mycket för att få må bra, det tog lång tid innan jag kunde säga att jag mår bra och mena det. Dock är inte alla våra dagar bra men vi kämpar på och försöker ha fler bra dagar än dåliga. 

Hade vi inte tagit pausen som i från början inte var meningen att bli en pause så vet jag inte hur vi hade mått idag. Antagligen hade vi mått fruktasvärt dåligt!

 

Vi har ju försökt på egenhand under det här året men det känns som att vi gett den naturliga vägen tillräckligt många chanser och insett att det är inte på det sättet vi kommer bli gravida och vi accepterar det. 

 

Det känns som både jag och sambon har kommit väldigt långt dom senaste månaderna vi accepterar läget (speciellt jag som haft svårt att acceptera) men jag började acceptera mer och mer efter jag fick diagnosen pcos. 

Även om jag var grymt besviken på att det tagit 2.5 år under utredning att få veta det så har det hjälpt mig väldigt mycket. 

 

Så nu håller vi tummar och tår för att den tredje och sista betalda IVF ska funka för oss och att vi får testa det långa protokollet. 

 

Jag rekommenderar alla att ta en pause, stanna upp och känn efter hur mår du egentligen. Mår du inte bra sök hjälp och börja arbeta på att må bra igen och ta sen nya tag det är det bästa jag gjort! Och kämpa inte för att må super duper bra för det kommer du aldrig göra i den här resan utan kämpa för att må så bra du kan.