Provocerande
Jag blir också så trött på folk som gnäller på småsaker. Ibland skulle det kännas som en befrielse att berätta för alla vad man går igenom. Men det vill vi inte. Inte ens mina föräldrar vet. Jag skulle inte orka med frågan "hur går det" varje gång vi pratar.
Vi kan också tjura lite på varandra ibland. Sen kommer vi på att det inte är värt det. Vi mår båda dåligt av det här och försöker istället hjälpas åt att må bättre. Jag är så glad att min man är så stöttande i det här och försöker förstå. Även om det ibland är svårt att förklara vad t ex alla mediciner gör mot en. När allt stretar emot.
Jag tror man kan bli starka tillsammans genom allt vi går igenom som kanske inte andra par blir på samma sätt. Vi pratar om allt och förstår. Sen får vi hoppas det håller i sig när väl barnet kommer. :)
Kram
Sånt är så irriterande när folk gnäller om skit saker! Man har sån lust att bara ge dom en smäll käft och säga till dom hur bra dom har det egentligen! Jag var som du och gnällde inte alls över våran situation till andra eller tyckte synd om mig. Fast det är jävligt synd om en egentligen.. På ett vis är jag ändå tacksam också över att vi fått kämpa för Shit vad jag och min sambo helt fått ett annat förhållande! Vi har verkligen gått igenom mycket och vårat barn är så otroligt efterlängtat! Tror inte vi sett på graviditeten och barn på samma sätt som vi gör nu om vi inte kämpat så. Man tar liksom inget för givet men uppskattar allt så mycket mer.
Jag åt neovletta förresten blev ett jävla monster av dom och fick as mycket finnar så jag lyckades övertala dom att inte ta neovletta vid Ivf 2 :)
Åh jag förstår vad du menar. Det vi går igenom är nog bland det tuffast man kan gå igenom. SÅ många känslor och ovanpå det massa HORMONER!! Jag tror att man som ett par måste väcla mellan att vara "stark" och "svag", dvs. när den ena mår dåligt måste den andra stöttar lite mer. Men det gör också att när den som mådde sämre börjar må bättre "tillåts" den andra att få må dåligt. Det är ju bra på sätt och vis för man stöttar varandra. Men det gör också att det är sällan man mår bra båda två samtidigt.
För min del känns det mesta grått, som en tung blöt grå trasa ligger över livet och inte gör det möjligt för mig att vara glad, att riktigt glädjas åt något. Ibland blir jag extra ledsen när det tex är jättefint väder, eller om jag har en fantastiskt vacker utsikt framför mig och jag inte klarar av att uppskatta det och vara glad för det. DÅ blir jag mer ledsen för jag vet att i "normala fall" skulle jag må gott i hjärtat ddå. Nu blir jag bara ledsen :(
Jag tröstar mig mycket med den forskningsrapport (smmanfattningen) som jag läste som sa att de par som går igenom ofrivillig barnlöshet och till slut lyckas få barn lever ett lyckligare förhållande än de som inte gått igenom barnlöshetsproblemtaiken.
Så islutändan hoppas jg att vi har våra barn och lyckliga förhållanden <3
Kramar!!
Kramar till dig, vi ska bannemej lyckas vi också!!
Jag har också sjukt svårt för folk som klagar. Jag tycker det är väldigt svårt att känna sympati och tycka synd om folk som klagar öppet. Det känns lite som att dom gör det jobbet så mycket bättre själva. Det ÄR svårt att tycka synd om människor som tycker synd om sig själva. Jag har en person i min närhet som är så rätt ofta och jag får anstränga mig hårt för att uttrycka sympati. När den personen sen säger "Jag är ju inte den som brukar klaga..." får jag fasiken fnatt och skulle vilja skrika "Jooo, det gör du hela tiden!" Jag tror inte man är medveten själv om vad mycket negativt som kommer ur sin egen käft.
Så med det sagt så visst, jag kan verka hård för att jag inte är så sympatisk men under hela vår kamp mot bebis så har jag inte klagat överhuvudtaget för vad hjälper det? Det blir ju inga barn för att jag klagar. Så jag tycker att du resonerar på rätt sätt, men man få ta då att folk tycker man är okänslig också.
KRAM!
